men jag får ju skylla mej själv...

står där i provhytten på Lindex med arton par bikinitrosor i diverse färg och storlek, och tårarna bränner bakom ögonlocken.
varenda par jag provar är antingen för små, ful färg eller har konstig passform.
men det spelar egentligen ingen roll, för allt jag ser är den där gråbeiga apelsin-huden som väller fram under rumpan, och fläsket runt magen som lixom sprider sej som en stor deg som håller på att jäsa över sin skål.
det lixom dallrar överallt bara jag rör mej lite.
vad hände där?
hur lyckades jag göra så här?

för tre månader sen var jag fin och vältränad och rumpan var alldeles fast.
sen flyttade jag och då tog det lixom slut med träning och äta nyttigt.
det blev lixom varmt ute, långt till närmsta gym och det blev plötsligt väldigt gott med vin och chips och sånt skit.
och sen tänkte jag att jag skulle börja träna igen, men då vare ju pms'en, mensen, besöket hos doktorn, förkylning och diverse andra grejer som fuckade up det för mej.
och nu står jag här, 5 kilo tyngre och gråter inombords.

jag vet att jag har skev kroppsuppfattning,(det sitter kvar sen högstadiet när jag slutade äta och tränade stenhårt för jag tyckte jag var tjock (de var jag inte)), men jag trodde åtminstone mitt självförtroende var så pass att jag skulle slippa stå å grina i en provhytt och önska att bikinisäsongen aldrig behövde börja.

jag hoppas det hjälper att jag får lite sol på mej, när man är brun känner man sej väl fräsch och sexy?! right?! vet bara inte hur jag ska få modet att ens vistas i bikini utomhus just nu.

fan jag som brukar gnälla på att ja är så trött på folk som gnäller över sin vikt när dom egentligen är helt normala och ser fina ut.
vad håller jag på mej.
kan nån banka vett i skallen på mej, säga att jag är vacker precis som jag är och att apelsin-hud och muffin-top bara är ett tecken på att man är en livsnjutare och det är jävligt sexigt!