vitvå

Jag har gått och varit lite orolig sen jag och hanna separerade i höstas. (och med separera menar jag att vi flyttade till olika städer). Jag var rädd att våran vi-forms-relation skulle dö ut och att vi nu skulle vara hanna och crilla...två enskilda individer. Fick dock bekräftelsen i helgen när vi återförenades bakom skivspelarna på satin att vi fortfarande är ett vi, så som det ska vara.

Tar du hanna får du crilla på köpet och tvärtom. Jag har ju gått och oroat mej i onödan.

Det känns skönt att prata vi-form när vi ringer varandra "vad ska vi göra ikväll?" "ska vi ta en sväng på stan senare?"

Ibland önskar jag mej tillbaka lite till örebro-tiden. Då vi inte gjorde annat än hängde ihop. Jämt. Hanna och jag. Jobbade på T-12 ihop på dagarna, kollade dans-film på kvällarna eller gick ut och gjorde örebros uteliv lite roligare med våra spexiga danser och glada humör.

Näe jag tror jag måste övertala oss att vi måste bo lite oftare ihop.

Det skulle göra susen för hjärtat och själen, det vet jag.