helgen bestod mest av gråt.
men däremellan var jag på en jätte tervlig förfest, jag var å badade med hanna och crocodile sunco, och jag firade mamma lite på hennes födelsedag.
men det är så himla himla svårt.
det gör så himla himla ont i hjärtat och kroppen och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
på riktigt.
jag känner mej så uppgiven.
livet tog en oväntad riktning och ska jag vara helt ärlig känns det bara som skit just nu.
jag önskar att man kunde, snabbt och lätt, transportera sig 1-2 månader fram i livet, känslomässigt. då tror jag det skulle kännas lite bättre och kanske skulle jag kunna gå över stan eller vara ute på krogen utan att vara rädd för att råka möta honom.
folk säger att det bara är att acceptera att han gjort slut och gå vidare, men faktiskt, det är inte så jävla lätt när man är massvis med kär och man saknar honom hela hela tiden.
men jag antar att det tar ett tag, så jag får väl leva med att ha gråt-svullna ögon och magont nån månad.
hejdå.
hej.
ReplyDeleteriktigt fin blogg du har, mkt underhållande läsning många ggr har jag haft.
att det du går igenom tar tid är självklart för allt andra säger och gör spelar inte lika viktig roll eller kan göra så mkt för hur mycket man än försöker inte tänka på "honom" så gör man det ändå. att du är rädd att träffa honom är det jobbigaste för då vill man bara hoppa på honom, krama och pussa som om allt var som det alltid varit. visst tiden läker alla sår men just nu går tiden så jäkla sakta.
jag skriver inte detta för att få dig på bättre humör för det överhuvudtaget ens kommer hjälpa men jag kan lova dig att det kommer bli bättre. gråt, sakna, tyck om honom så mycket som du har behov av. för när tiden väl har passerat kommer du komma ihåg bara det som varit bra.
det finns många män där ut som behöver utforkas, spc av en skön tjej som du verkar vara.
stå på dig, ta den tid du behöver! men umgås vänner, det hjälper!
peace.
tack, vem det än var som skrev det där. allt pepp hjälper
ReplyDelete