sånt skit

sen min långa ledighet har det rivits upp massa gammalt i mitt huvud och hjärta.
har börjat förstå hur mycket ångest jag hade för så mycket saker när jag var yngre.
saker jag 'glömt bort'.
hur ofta jag hade värsta magknip för saker.
men jag kunde ju aldrig berätta för någon.
hur skulle jag kunnat?
vuxna förstod ju inte att man t.ex. inte ville åka på sport-läger, 'det blir säkert kul när du väl kommer dit', men bara för att det ibland var lite kul på dem lägren så var det tyvärr sällan värt det jämfört med den ångest och magknip man hade innan. (inget ont om mina föräldrar dock, dom har alltid försökt att förstå och peppat, det var inte deras fel, om jag bara varit ärligare med hur jag kände hade det kanske varit enklare)
jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på hur jobbigt jag tyckte allt var på den tiden.
jag gillade inte att vara hemma hos andra än mej själv, jag hatade att äta borta, att umgås med vuxna jag inte kände. att överhuvudtaget vara någonstans där inte mina föräldrar var med, var antagligen det värsta jag kunde vara med om.
alla ursäkter jag drog till mej i tid och otid för att slippa, jag fejkade stukade fötter för att skippa åka på USM i orientering, fejkade att vi skulle ha 'familje-middag' för att slippa åka till någon bekant som jag inte tyckte jag kände mej tillräckligt trygg hos.

när min syster började på gymnasiet i en annan stad ville hon givetvis att jag skulle åka dit och hälsa på någon helg. jag ville nog egentligen, men var alldeles för rädd och nervös för att någonsin åka.
all den där rädslan, för oförutsedda saker. spontanitet. jag var fan livrädd.


ibland känns det som man skulle behöva prata av sej om alltihopa med någon.
för det har bubblat upp i alldeles för stora proportioner och jag vill inte gå och tänka på det hela tiden.
kanske jag låter fånig.
folk har väl 'värre bekymmer' än jag.


jaja, så här går det när man är själv på en lördagskväll. då har man inget bättre för sej än att älta den där skiten igen och igen......
bu-fucking-hu