Hon har lixom varit borta i typ ett år, kan inte förklara hur, men hon har dragit sej undan av diverse skäl.
men i söndags kom hon förbi, fick en kram och vi pratade. Hon var smalare än tidigare och hennes hår var mer åt det rödblonda än åt det svarta som jag är van vid.
Jag har oroat mej, massor, och de få gånger vi pratat i tlfn innan har min oro spätts på.
Nu hade hon åtminstone ett "jädrar anamma" i blicken och på nåt sätt fick jag en lite lugn känsla i magen.
innan hon gick kramades vi värsta björn-kramen och hon sa "tack för att du finns" till mej.
vi ska kanske ses lite nästa vecka igen, kanske träna friskis gympa i parken eller fika hemma hos henne. jag ser fram emot det.
No comments:
Post a Comment